aplacetobe

Massa framtidstankar snurrar i mitt huvud. Närmast är oron inför kursen jag läser och motivationen som inte tycks finnas. Sedan är det sommaren... jobba, eller? Bläbläblä. Vill bara vara ledig och inte göra ett jota, men erfarentet av vårdarbete och lite slantar sitter inte helt fel. Om 1,5 år tar jag förhoppningsvis examen men en arbetsmarkand som bara erbjuder vikariat och visstidanställning känns rent ut sagt förjävligt. Då till ett dilemma. Tobbes tekniska chef i Övertorneå har sagt att han känner chefen på vårdcentralen och att jag mest troligt kommer bli erbjuden en tjänst (100%, tillsvidare) där när jag tar examen. Det är ju idiotiskt att inte tacka ja till det. De vill få in ynge folk i kommunen och det är inte vanligt att ett par, båda med högskoleutbildning, väljer att bostätta sig där. Ja, vem fan vill bo i Övertorneå?! Som sagt behöver det inte vara för evigt men det är där min åldersnojja kommer in i bilden. Jag kommer vara 24 år när jag är klar och med en tjänst i Övertorneå vill jag jobba ett tag och vägrar börja planera familj när vi är bosatta där. Ja, så är det! Jag vill vara nära mamma och vänner under havandeskapet och helst ha ett hus uppslaget innan dess. Allt innan 30 år räknas väl som ungt att få barn nuförtiden och jag måste nog sluta stressa upp mig över saker som är osäkra och långt bort. Nu och några dagar tillbaka har jag inte kunnat sluta tänka på allt sånt här och det tär verkligen på mig. Som tur är brukar det vara övergående..  

Snart kommer älsklingen hem! Vi ska fara och äta gómiddag på Thaithai. Jag har städat, duschat och dammtorkat här hemma. Det känns lite grann som förr i tiden då vi bara träffades på helgerna. Spännande och pirrigt på något sätt. Tror att det är stärkade att vara ifrån varandra ibland och få distans från "vi". Den uppskattning och kärlek jag känner för Tobbe har alltid varit stark och det är roligt att verkligen känna det så intensivt som jag gör nu.

Bild: thaithai.se

Termometern visar feber!! Jag tror jag blir galen. Orkar inte vara sjuk något mer och träningen blir det bara pannakaka av igen. Morgondagen får avgöra om det bara är något tillfälligt eller om det blir inomhusvistelse hela helgen. Missar ytterligare ett jippo isåfall. Ska göra tidig kväll i kväll. Mitt dygn är alldeles för omvridet med på tok för få sovande timmar. Ajabaja!

Det är roligt att åta sig lite projekt då och då. Just nu har jag är jag ute efter gammeldagsa ramar till foton jag fått på min farmor/farfar, mormor/morfar, farmorsmor/farmorsfar, farfarsmor/farfarsfar och mamma/pappa. Foton och vackra tavlor ger själ och personlighet åt hemmet anser jag, men det måste vara lite genomtänkt. Annars kan det blir förfärligt svenssonfult!

Mormor/morfar & farmor/farfar

Vet inte rikigt vad som hänt med förra bloggen men det går inte att logga in, så ny har jag börjat på en ny kula. I ensamheten känns det bra att skriva av sig och dagbok har jag inte skrivit på många år. Jag har kvar min min parfymerade dagbok som jag började skriva i - 97. Livet lekte på bekymmersfritt och för nyfikna själar bjuder jag på några rader:

" 21 juli 1997. Hej idag så har jag varit och badat i sundet det var ganska varmt i vattnet. Och så har jag varit hos Elina och där fick vi glass i stora lass. Nu är det inte länge kvar tills vi börjar skolan igen. När jag börjar om skolan ska jag ha på mig en svart tröja och svart stratch jans med några krumelurer på. Och mina skor med 5 cm hög klack, dom är orangea. Jag har 13 cd-skivor till min cd. Jag är med i Lira BK som betyder Lira bollklubb. Hej då"

Jag skrev mycket under några år framåt men sedan dalade det. Det syns tydligt hur språket förändras och hur denna beskymmerslöshet utveckades till bekymmer som då kändes väldigt stora. Jag citerar igen:

"12 mars 2002. Nu känner jag att jag inte fattar någonting. Jag undrar varför.. Jävla helvetes Sara. Sara ba käftar (syrran). Snart går jag och smäller till henne. Sara är så jävla lat och sur hela tiden. Hon kan ju jävla gå och låsa in sig på sitt rum och aldrig mer komma ut. Den 23 mars ska jag göra hål i näsan. Jag får faktiskt det för mina föräldrar."

1 år senare träffade jag mitt livs kärlek och raderna som skrevs tedde sig helt annorlunda. De faser jag gått igenom har format mig till den jag är och jag ångrar ingenting. Det går att ta på ett annat sätt nu i efterhand och jag upplever det som nostalgitrippar när vi brudar pratar om tonåren.